På tal om visum och vägarna dit.
Jag upplevde en händelse förra året, då Ken och jag skulle till USA på semester.
Jag upplevde en händelse förra året, då Ken och jag skulle till USA på semester.
Vi ankom inte till USA på samma flyg, men vår inresedestination var Charlotte.
Anyways, väl framme vid immigration, så fick jag stå i kö en liten stund och lyssna på en vakt som gick runt och talade om att det "förbjudet att ha mobiltelefonerna uppe" bla bla bla..
Efter en stund, så öppnades en ny kö och jag vart framvinkad. Där satt en kvinna och hon tog faktiskt emot mig på ett väldigt trevlig sätt.
Hon började med att ställa dom vanliga frågorna om mitt besök och när vi kom till frågan om vad jag skulle göra i USA, så berättade jag att jag skulle ha semester tillsammans med min då pojkvän, innan han skulle på tjänstgöring till Irak.
Då tittade hon på mig, på ett väldigt finurligt sätt och frågade om vi var förlovade?
Och jag tänkte direkt åh gud, detta är en kugg fråga :) Men jag svarade som det var, alltså nej.
Då skrev hon ner adressen till USCIS och berättade att vi kunde få hjälp därifrån OM vi skulle komma på tanken typ :D, och gav den till mig med ett leende och sa:
-We support our troops.
 |
| Bild från Google. |
Haha vilken härlig historia, det är inte ofta man hör såna positiva saker om immigrationstjänstemän! Det är nästan så att jag vill resa in via Charlotte nu ;D
SvaraRaderaInget datum än, du lär se på bloggen när det är dags ;)
Vad sött! De har ett hjärta där bakom disken alltså?
SvaraRaderaMen vilken gullig människa! Jag är oftast lite rädd för de där tullmänniskorna när vi åker. De är iinte de trevligaste direkt. Men den där! :)
SvaraRaderaUsch, jag var fullkomligt livrädd när jag skulle gå igenom kontrollen i Chicago. Ensam tjej - dessutom med hela resväskan full av räkost, svenska vitaminer o dyl...=/
SvaraRaderaOj det händer inte ofta att dom är trevliga..
SvaraRaderaVi fick faktist en trevlig man när jag emigrerade för två månader sedan. Men som sagt det händer INTE ofta!!
Jag tror inte du har något att oroa dig för.. Är du med i någon 'special force' i USA så tror jag det lär vara lite lättare... Som sagt 'we support our troops' är ju den allmänna inställningen. Annat är det för mig, min kära man sitter inne.. Ouch! Vi kommer få MAJOR PROBLEMS. Men ja ja... Jag har dock kommit förbi oro-stadiet, det tär på en och man blir bara ledsen. Kram till dig!
SvaraRadera