Jag blir så ledsen och på dåligt humör när dagen börjar med att man "blir ovän" med sitt barn.
Everest har kommit in i en fas eller trots .. kalla-det-vad-du-vill, då hon oftast inte vill sitta i sin stol vid matbordet, i sin bilstol eller i sin vagn..varje moment blir en kamp i sig och det tar så mycket energi ifrån mig.
Jag hoppas verkligen att dagen blir bättre..
Det gäller att välja vad man tycker är viktigt och inte kompromissa om det. Som bilstolen. Kommer ihåg hur utmattande det var med mindre barn, ibland kändes det som om man bara sa nej nej nej hela dagarna! Men vet du vad, resultatet nu med tonåringar på 15 och 17 som faktiskt är toppen! Det är värt att säga nej.
SvaraRaderaTack!! Det känns som vi säger nej hela tiden..och vi känner att vi måste börja sätta ned foten någonstans, nu när hon börjat motsätta sig vissa saker. Så trist bara när dagen börjar med tårar..
RaderaTänk på att gränser skapar trygghet, hon kommer att bli en toppentjej tack vare ert nej-sägande. Hon är ju såklart redan en toppentjej.<3
SvaraRaderaÅhh jag vet...,men et känns ändå jobbigt att konstant dagarna i ända säga nej. Men vi måste börja sätta gränser någonstans och lilla damen har redan börjat testa sina gränser.
Radera